Natten den 27 januari vid klockan ett började jag känna att mina sammandragningar börjar bli mer täta men fortfarande oregelbundna. Jag började klocka dom för att se hur långt det var i mellan bara för skojs skull. Dom kom med 15-20 minuters mellanrum, men som sagt oregelbundna. Då känner jag att det kanske skulle hända någonting denna natt, men ville inte tro för mycket för det hade jag gjort så många andra gånger och blivit besviken. Men nu ville jag inget hellre än att han skulle komma, det hade redan gått två dagar över hans beräknade födelsedag.
Jag sa till Eddie att det är nog bäst att vi går och lägger oss OM det nu skulle vara så att de började hända saker.  Men jag va nästan helt säker på att det inte va på g för jag hade förseställt mig att det skulle vara mycket värre än så här, och jag hade inte speciellt ont. Vi går och lägger oss och jag kan inte somna. Jag vrider och vänder på mig av mina sammandragningar och värmer värmekudden och tar en dusch med alvedon men ingenting hjälper. Vid klockan tre går jag upp för att kissa och då kommer det blod. Jag blir livrädd och tror såklart det värsta att någonting har hänt nu. Jag ringer in till förlossningen innan jag väcker Eddie för jag ville inte stressa honom i onödan och dom frågar om vattnet har gått, och det hade det inte gjort. Hon ber oss komma in för att titta till blödningen men att vi kommer troligtvis få åka hem på en gång efter det.
Jag väcker då eddie som vaknar i panik och säger att vi måste åka in till förlossningen. Han klär på sig med en gång och jag drar på mig ett par mjukisbyxor. Vi tar inte med oss någonting eftersom barnmorskan sa att vi skulle bli hemskickade efter kontrollen. Vi går till bilen och åker iväg och kommer fram vid fyra. Vi får ett rum och en undersköterska sätter  CTG på mig. Jag tyckte inte om henne i början, när hon öppnade dörren åt oss så sa hon att vi skulle sätta på oss skoskydd för att det inte skulle bli smuttsigt. Det fanns inte så hon bad oss vänta där i dörröppningen för att hon skulle springa och hämta det, VEM FAN BRYR SIG OM SKO SKYDD? Jag fick massa sammandragningar precis då och stog och grät, ville bara få gå in till ett rum och lägga mig ner. Hon kom tillbaka och visade oss vårat rum efter att vi satt på oss de där förbannade skoskydden. I alla fall så låg jag där i CTG i 30 minuter och lillens hjärtljud va jätte fina och den visade att mina sammandragningar kom nu med 10-15 minuters mellanrum, men fortfarande oregelbundna.
En barnmorska kom in och skulle undersöka mig och se hur mucket jag var öppen. Det gjorde förbannat ont när hon gjorde det, det kändes som om någon stack en kniv och skar fram och tillbaka och jag kunde inte hålla tårarna borta. Det visade sig att jag var öppen 3 cm och hon kunde öppna upp mig till 4 cm och hon säger att förlossningen är igång och att vi inte blir hemskickade. Jag och Eddie står där som två frågetecken och fattar inte att det är sant, vi som skulle bli hemskickade? Skulle vi få våran bebis nu? Är det verkligen på riktigt att det händer nu? Vi var överlyckliga och kände bara glädje, kunde inte ha ont nu, nu var sammandragningarna jätte välkomna. Men vi hade ju inte med oss några saker, hur skulle det gå? Eddie får åka hem och hämta det det när förlossningen är klar.
Barnmorskan erbjuder mig att ta ett bad och det låter väldigt lockande och avslappnande. Låg i badet i ca 20 minuter och sen började det bli för jobbigt med värmen, men sammandragningarna hade inte blivit värre, jag undrade hela tiden när de skulle sätta igång på riktigt.
Vi gick tillbaka till rummet och vi skrattade och pratade, jag ringde till mamma och pratade lite, andades igenom mina sammandragningar som började bli lite jobbigare och jag får pröva lustgas. Först tycker jag att det är roligt, jag satt och skrattade och sa att det va väldigt länge sen jag var full men efter ett tag så var det bara jobbigt, jag hade ingen kontroll så jag bad undersköterskan att hon får ta bort den från mig. Klockan 10 var mina värkar regelbunda och kom med 3 minuters mellanrum och gjorde ont, riktigt ont började de göra nu.
Barnmorskan kom in och skulle undersöka mig och jag hade öppnat mig 6 cm nu.  Hon märkte att jag hade ont, jag somnade i mina värkar och kunde inte andas. Det blev så att jag kippade efter luft och barnmorskan erbjöd mig EDA. Jag som va bestämd om att jag inte ville ha det tackade nej, men hon sa att jag inte skulle klara av förlossningen om jag inte tog det, jag hade ju inte sovit på ett och etthalvt dygn, det va inte så konstigt att jag inte kunde andas igenom värkarna. Med alla känslor så började jag gråta av rädsla, jag ville verkligen inte ta EDA har hört så mycket negativt om den och jag ville att förlossningen skulle gå snabbt, inte saktas ner utav EDAn som många har sagt att den kan göra. Men tillslut gav jag mig och sa att jag litade på henne så hon ringde på han som gav ut bedövning o han va där på två sekunder kändes det som. Han va jätte stressande och gjorde allting jätte snabbt och va ganska hårdhänt. Men det gick bra, och jag tackar så himla mycket att jag gav mig och sa ja till EDAn för den va underbar !!
Efter det sa min barnmorska att hon skulle gå av sitt pass och en ny barnmorska skulle komma. Jag började nästan gråta och hackade fram att jag ville att hon skulle förlösa mig. Hon sa att hon inte kunde men att hon som skulle ta över var också jätte snäll. Och det var hon, lite hårdare, men jätte snäll. Jag kunde somna direkt när EDAn började värka och jag kände inte smärtan ett dugg. Det enda ja kände var att min mage blev hård o sen mjuk igen. Jag somnade och efter två timmar kom barnmorskan in igen och skulle undersöka mig, denna gång var jag öppen 8 cm. Hon gav mig påfyllning av EDAn som började släppa och jag somnade om igen på en gång. En timme senare kommer hon in igen och skulle undersöka mig igen. Då hade jag öppnat mig 1½ cm till. Hon sa att nu var det nära men jag hade fortfarande en liten kant kvar och huvudet stog fortfarande högt så det var ett tag kvar, men det närmade sig. Klockan va nu 15.15.
Nu kunde jag inte somna om för smärtan. Det va inte smärta som innan av värkarna utan nu hade jag ett sånt tryck neråt så det kändes som om min rumpa skulle sprängas. Jag sa att jag behövde gå på toaletten. En undersköterska följde med mig in på toaletten och jag bad om ursäkt för jag va verkligen tvungen att bajsa. Hon sa att det absolut inte va någon fara men att de nog bara kändes så pga trycket. Men jag sa att jag verkligen måste bajsa men hon envisade sig om att det bara kändes så. Då började mina krystvärkar.
Jag började krysta, och barnmorskorna sprang in på toaletten och bara stirrade på mig. Dom frågade mig om det där va krystvärkar och jag svarade i ett skrik att min rumpa kommer spricka, jag hade så ont och då kom en till och jag kunde inte göra någonting utan jag va tvungen att pressa på.
Dom tog upp mig från toaletten och sa att jag måste gå till sängen på en gång och undersöka mig. Det visade sig att på två minuter, jag hann gå till toaletten o krysta lite och sen tillbaka till sängen, så hade kanten försvunnit, öppnat mig ½ cm till och huvudet hade börjat tränga sig ner. Barnmorskorna var helt förvånade men det var ju bara att sätta igång att krysta. Jag ställde mig på knäna i sängen och lutade mig på sängkanten där Eddie stog och fanns för mig. Han försökte få mig att andas och krysta ordentligt men jag skrek bara att jag inte klarar av det här och att jag inte vill mer, HAHA.
När huvudet var ute halvt så fastnade han. Jag krystade tre gånger utan att någonting hände och då kändes det verkligen som om allting skulle sprängas där nere på mig, det gjorde så fruktansvärt ont. Detta var värre än alla värkar tillsammans. När jag krystat fördigt den tredje krystvärken så hör jag hur barnmorskorna pratar bakom mig att hjärtljudet börjar gå ner och att dom måste vända på mig och hjälpa till. Jag får självklart panik och försöker krysta, utan krysvärk, och ja det gick inte speciellt bra utan det ledde bara till att jag blev tröttare. Dom säger till mig att dom måste vända på mig till rygg så dom kan hjälpa mig ut med honom för han mår inte så bra och jag tänker bara hur fan ska jag klara av att vända på mig med halv huvudet ute mellan benen. Men dom lyckades, dom fick runt mig på rygg och då kom en krystvärk och jag tog i allt vad jag hade och dom sa att det va nära att det bara behövdes en krystvärk till. Den kom ganska tätt inpå och jag kände att jag inte hade någon kraft men jag sa till mig själv att nu måste han ut, det är bråttom och jag vet inte vart jag fick krafterna ifrån men jag krystade med all kraft jag hade från tårna och lite till och så känner jag hur han slinker ur mig. Oj vilken härlig känsla det var när han gled ut ur mig, all smärta bara försvann.
När dom ska lägga upp honom på mitt bröst ser jag hur han bara hänger i hennes armar och är alldeles blå, han kippar efter luft men kan inte ta ett ordentligt andetag så dom klipper snabbt av hans navelsträng och säger till Eddie att han ska följa med dom och alla försvinner ut ur rummet och jag hör hur ena barnmorskan skriker ”lite hjälp tack”. Allt är som en chock för mig, jag förstår ingenting. Jag frågar undersköterskan som är kvar hos mig för att undersöka mig vad som händer och hon förklarar att han var så slö pga att han fastnade så han hade ingen kraft till att börja andas så dom var tvungen att hjälpa honom så dom var tvunga att ta honom till upplivningsrummet.
Jag frågar hur det går och hon säger att det går nog bra. Efter ett tag till (det kändes som en evighet men det kanske bara handlar om en halv minut) så frågade jag en gång till hur det egentligen går och då låter hon lite osäker och säger att hon tror att det går bra. VADÅ TROR? VAD HÄNDER MED MIN BEBIS? Hon säger att hon ska gå och kolla hur det går, men precis då kommer dom tillbaka och lägger upp honom på mitt bröst på en gång.

Allt detta hände på ungefär två minuter men det kändes som om allting tog jätte mycket längre tid. Han mådde bra och dom var bara tvunga att skaka honom lite och ge honom två omgångar syrgas så vaknade han till. Min lilla grabb var 50 cm lång och vägde 3505 gram. Jag va så sålt, ingenting kan gemföras med denna känsla. Jag hade äntligen min bebis, äntligen var han här våran Alexander. Så vi har längtat efter dig, i 9 månader har vi undrat vem du var och äntligen är du här,

Den 27 Januari klockan 14.36 träffade vi dig för första gången.