Det var för nästan exakt ett år sen vi fick reda på att jag var gravid. Vi hade bara varit tillsammans i 1½ månad, men vi bestämde oss för att behålla barnet och en abort fanns inte ens i tankarna.

Vi började misstänka att jag var gravid för jag fick alla tecken på det, kissade 200 gånger på en natt, tuttarna var ömma, jag var konstant trött osv.. så Eddie gick och köpte ett gravtest och jag var livrädd. Ville inte veta för då skulle det bli så jobbigt.. trodde jag.
När jag tog testet så visade det negativt och på något sätt så blev jag ledsen och besviken. Tror Eddie också blev det för vi var så säkra på att jag var gravid.
Det gick ett tag till och min mage började krångla som bara den.
Jag bestälde en tid på vårdcentralen för att kolla upp det. Jag har konstant magkatarr nämnligen men nu tyckte jag att de blivit värre och var rädd för magsår eller något liknande.

När jag kom dit så satt vi och pratade lite, läkaren och jag och hon frågade om jag inte var gravid då och jag svarade nej att vi hade gjort ett test och det visade negativit. Så hon börjar undersöka min mage och kolla lite här och där och sedan bad hon mig gå och lämna ett urinprov för att kolla olika värden och så ville hon göra ett gravtest på mig.

När jag varit och lämnat provet gick jag tillbaka till Eddie som satt i väntrummet och väntade på mig och så berättade jag vad dom gjort och att hon ville ta ett test på mig. Men jag sa att vi viste ju redan svaret så vi behövde inte ens undra och det var båda överens om.
När hon kom och ropade in mig hade hon ett stort leende på läpparna och sa att vi båda kunde komma in men jag sa till Eddie att vänta där.

Innan hon hann stänga dörren berättar hon att det var positivt och jag slänger ur mig "ÄR JAG GRAVID?"
Självklart hör Eddie det eftersom hon inte hinner stänga dörren innan jag slänger ur mig orden, och jag är nästan helt säker på att resterande av väntrummet hörde också.
När jag kom ut ur rummet så försökte jag hålla mig för jag ville berätta när vi satt i bilen men jag kunde inte om ett leende kom fram och täckte hela mitt ansikte och Eddie sa, jaha så vi ska bli föräldrar. Vilken lättnad det var för jag viste att jag ville inte göra en till abort (jag gjorde en när jag var 17 år).

Vi bestämde oss för att inte berätta direkt eftersom jag bara var i vecka 7 och det finns ju en risk period i början.
Men jaa, vi kunde inte hålla oss länge så när jag var i vecka 10 så släppte jag bomben för min mamma och hon blev överlycklig och bara tjöt " jag ska bli mooooooormoooooooor". Det var så skönt att hon reagerade så bra för det trodde ja aaaldrig att hon skulle göra. Och pappa frågade "ska man säga grattis eller?" när jag berättade för honom.

Nu var det bara Eddies tur att berätta för sina föräldrar.
Han bestämde sig en morgon att idag skulle han berätta medan jag var i skolan. Jag ringer honom när jag slutade och var på väg hem igen och frågade om han hade berättat och han svarade att han inte hade gjort det men att han skulle göra det nu. Fan tänkte jag, jag tyckte att han skulle berättade det direkt när jag gick till skolan så dom hade tid på sig att lugna ner sig om dom skulle bli sura.
När jag satte mig på bussen tänkte jag hela tiden att jag skulle gå av och åka hem till min pappa istället för jag var sååå nervös. Men det gjorde jag inte och jag åkte hela vägen hem till dom.

Jag ringde när jag gick av bussen och bad han möta mig men då fick jag svaret "Nej jag sitter och pratar med mina föräldrar, dom vill prata med dig också så skynda dig hem. Vi väntar i köket". Och oj vad mitt hjärta började slå fort då.
Men dom tog det bra och blev också glada som tur var och nu var det en sån skön lättnad för både mig och Eddie. så nu kunde vi slappna av.

Under graviditeten levde jag upp och ner. Vissa dagar svävade jag på rosa moln och andra dagen låg jag på sjukhus eller i sängen och kunde inte röra på mig.

Jag spydde från vecka 7 till vecka 34. Vissa dagar bodde jag på toaletten för jag hann aldrig därifrån innan det var dags igen. Jag fick magsår, tappade synen, svimmade, gick på kryckor då och då för jag fick bäckenuppluckring och blev sängliggandes från vecka 24 till förlossningg pga grova sammandragningar och han försökte komma ut för tidigt. Vissa dagar trodde jag att jag skulle dö för att jag mådde så dåligt.

MEN jag klarade det och jag lever fortfarande. Hsn var beräknad den 25e Januari men ville komma ut två dagar senare den 27e Januari. Förlossningen tog 5½ timme och krysstade på 10 minuter och ut kom han våran plutt som vägde 3505 g och var 50 cm lång.

En sån kärlek jag har till mitt barn går inte att beskriva men jag kan säga att han är det bästa som har hänt mig.
Finns inte en enda dag som jag ångrar mitt beslut att bli mamma.

Men jag kan erkänna att i slutet av graviditeten när det började närma sig så blev jag rädd och började tänka massa dumma tankar. Jag undrade om jag verkligen hade gjort de rätta valet, om jag skulle bli en bra mamma, om jag var redo för ett barn och hur det skulle gå.
Men jag tror att dom tankarna är ganska vanliga hos en blivande Mamma oavsätt ålder. Och att vara mamma har ingen ålder utan det som krävs är att vara tillräckligt mogen för att kunna ta ett sånt stort ansvar och veta vad det innebär. För det är inte lätt kan jag säga. Sömnlösa nätter och med en gnällig bebis är de inte så lätt att ha tålamodet uppe.

Men det är ett måste!

Måste ta min gnäll bebis nu som börjar bli trött och har bajsat. Kram på er alla


Vecka 19

Vecka 28

Vecka 30

vecka 35

På förlossningen, sista bilden på magen